Vilket lyft för insamlingen idag! 3000 kronor kom in från en privatperson! Det är ju helt fantastiskt! Det här betyder att vi nu samlat in 15.403 kronor till Sveriges prematur på 6 månader. Det här visar verkligen att det ÄR möjligt att samla in pengar och göra skillnad. Nu är vi inte långt ifrån målet: 20.000 kronor. Jag är helt överväldigad av ert engagemang och er generositet. Idag började skolan igen. Nu läser vi Barnhälsovårdskursen, dvs inte neonatologi utan barn 0-18 år. Fantastiska föreläsningar redan 1a dagen. BVC-sköterskorna gör inte ett lätt jobb, det tog jag verkligen med mig från dagen. På fredag kommer en journalist från tidningen Allers hit hem för att intervjua mig om bloggen, insamlingen och Kilimanjaro-äventyret! Mer om detta på fredag!
Vi gjorde det! Vi tog oss till toppen av Kilimanjaro. VI har stått på Afrikas högsta punkt, Uhuru Peak, 5895 meter över havet. Vilken känsla!
Tog såklart foto med tvättlinan med 10 strumpor, varav en liten prematursocka!
Vi vaknade strax efter 23 för att påbörja vandringen från vårt camp Barafu Camp, 4650 möh mot toppen. En lång, monoton, tuff, brant väg genom den svarta natten. Vi gick väldigt långamt men med precis samma hastighet hela tiden. Fokus låg hela tiden på att andas med magen och att hålla puls och andningsfrekvens nere. Redan när vi vandrat kanske 1-2 timmar så såg vi folk vända nedåt igen. Folk blödde mycket näsblod och vi såg även folk som kräktes blod. Mindre och mindre syre fanns att tilgå desto högre upp vi kom och man blev tröttare och tröttare. Vi tog väldigt få pauser, för att stanna fick en att känna att man aldrig skulle kunna starta igen. Att se så många vända/bli hjälpta nedför fick mig att bli lite orolig: när skulle jag bli tvungen att vända? Jag var otroligt utmattad och kall och mådde illa. Minns att jag hann tänka vad jag skulle göra om jag skulle kräkas. Jag hann tänka att jag bara skulle kräkas samtidigt som jag gick, för att slippa stanna... Som tur var blev det aldrig så. Vi gick och gick och gick och gick Det kändes som om vi aldrig skulle komma fram och mörkret gjorde det svårt att bedöma hur långt vi gått och hur långt vi hade kvar. Det kändes som om solen aldrig skulle gå upp. Allt man såg var skenet av människors pannlampor, ett pärlband av små lampor.
Vårt första mål var Stella Point, 5752 möh, ca en kilometer från från Uhuru Peak. Man såg Stella Point -toppen men hur länge vi än gick så såg det inte ut som om vi närmade oss. Men till slut så stog vi där. En otrolig känsla. Jag började gråta av utmattning när jag såg Stella-Point skylten. Nu var det nära. Vid Stella Point satte sig många och många vände ner. Jag frågade vår guide direkt: "Where is Uhuru? How long time? Lets go!" för jag visste att jag inte skulle komma vidare om vi stannade vid Stella Point och tog foton.
Vägen från Stella Point till Uhuru Peak tog cirka 45 minuter och var inte särskilt brant men fruktansvärt kallt. Vi traskade i snö, och utsikten längst den vägen är helt fantastisk. Glaciärer, bergets skugga, soluppgången, andra berg som tränger upp ur molnen: magiskt och något man inte kan se någon annanstans än från toppen av ett berg.
Strax före kl 7, precis till soluppgången stod vi plötsligt vid den berömda skylten, vi hade klarat det! En obeskrivlig känsla att stå däruppe med Johan och försöka ta in att vi faktiskt klarat det! Jag är så stolt att vi klarade det och att vi tog oss hela vägen till toppen! På
5895 möh är det mindre än hälften av syrehalten vi har vid havsnivå...
Cornel, vår fantastiska guide
Normalt sett tar man sig ner från berget på 2 dagar. Efter att ha varit på toppen kände vi oss klara så vi vandrade ner hela vägen igen direkt efter att ha varit på toppen. Inte klokt egentligen! Knän och ben protesterade men på något sätt tog vi oss hela vägen ner. Guiderna blev till o med imponerade och sa till Johan: Johan, your wife is strong like a Simba (lejon)! Den kommentaren var välförtjänt efter det dygnet!
Barafu Camp närmade sig åter!
Våra bärare och guider ska ha en stor del av förtjänsten, utan dem hade det varit svårt!
Mitt mål var att nå Uhuru Peak, Kilimanjaro och att samla ihop 20.000 till Sveriges Prematurföda barn. Jag nådde toppen av Kilimanjaro! Och vi har tillsammans nästan fått in 12403 kronor, vilket är otroligt bra.
Nu ber jag er er som har möjlighet att skänka en slant innan denna insamling snart stänger, till förmån för Sveriges Prematurer. 5-6 procent av alla barn som föds i landet är prematurfödda. Och de allra flesta överlever idag, i Sverige, tack vare den kunskap och den enorma utvecklingen som skett inom neonatologin.
Idag finns omkring 100 000 personer som är mellan 0-18 år som fötts för tidigt. Med föräldrar, syskon och andra nära anhöriga är den grupp som berörs och påverkas av barnets tidiga ankomst en mycket stor grupp. Att vara för tidigt född är den i särklass vanligaste orsaken till att barn vårdas på sjukhus. Ge livet en chans och gör en god gärning genom att skänka en slant. Ni bidrar till att våra nyfödda hjältar kan få en så bra start i livet som möjligt.
Titta på dehär filmerna för att förstå vad det är vi gör på neo. Ett nytt liv är det mest fascinerande och häftiga som finns. Om resultatet blir en bebis som skrattar så är vårt jobb värt det till månen och tillbaka!
Här är filmen om lille Walker Colt Pruett som föddes i V.26. Han vägde 500 gram när han föddes, när han blev utskriven vägde han 2,7 kg. Foton togs hans 80 första dagar i livet: här är resultatet
En annan film som så fint beskriver vad vi gör på neonatalen, se hela filmen, slutet är fantastiskt!
Denhär dagen på berget va min svagaste dag. Så orkade inte skriva något, men ska försöka komma ihåg hur det var. Det jag minns är att vandringen kändes evighetslång fast det bara var 3 timmar. Man såg en kulle och trodde att man skulle vara framme när man väl kommit över den, men bakom kullen fanns en ny kulle och en ny och en ny....Var helt slut denhär dagen och mådde inte jättebra. Denhär eftermiddagen låg jag i tältet och tyckte synd om mig själv. Kunde inte förstå varför jag skulle börja må dåligt dagen innan toppförsöket. Vi skulle bara sova några timmar i lägret för att kl 24.00 börja toppförsöket. I Barafu Camp var stämningen förändrad. Härifrån blev folk räddade och folk mådde jättedåligt. Så jag tyckte jag mådde dåligt fram tills jag gick ut ur tältet för att besöka den fantastiska toaletten. På väg till toaletten såg jag folk som satt och grät, som va helt apatiska, kräktes, på toan var det totalt kalabalik, folk kunde inte gå rakt osv.... så plötsligt insåg jag att jag inte va så dålig,utan mest bara väldigt trött. Kanske kände jag också pressen av att toppförsöket/finalen närmade sig.
Karanga Hut. Och nej det man ser är inte Uhuru. Bakom varje kulle finns nämligen en till kulle...
Dethär var den roligaste dagen. Vi scramblade upp för Baranco Wall som är 600 höjdmeter.
Baranco Wall! Maffigt!
Riktigt kul! Vi började lite senare än de flesta andra människor idag, då vår guide hade erfarenheten att det brukade bli trafikstockning på väggen. Jätterolig dag och vi mådde verkligen bra. Dethär var en acklimatiseringsdag då vi gick ned och sov på samma höjd som förra natten igen. Det är det som är så bra med Machame Route: förutom att det ska vara den vackraste vägen till toppen, så går den väldigt mycket uppåt och nedåt, vilket ger en bra förutsättningar för att hinna acklimatisera sig. Men trots det så mådde vissa rätt dåligt när vi klättrat upp för Baranco Wall. En kille var riktigt svajig och började plötsligt gå bakåt istället för framåt innan guiderna fick hålla i honom och hjälpa honom.
På med ännu ett lager 50 solskyddsfaktor! solkräm/sanddamm/solkräm/sanddamm om vartannat!
Man kunde se bergstoppen som är Uhuru Peak gömmer sig bakom. En sak har jag verkligen fått erfara under dethär Kilimanjaroäventyret: det är aldrig nära. Det kan se nära ut, men bakom kullen du ska över finns en ny kulle, och bakom den en ny...
Väl uppe så var det hike nedåt igen. Nedåt är guiderna inte alls "pole pole" utan väldigt snabba, så man har svårt att hinna med. Lägret vi sov på denhär natten hette Karanga. Vägen dit gick genom alpin öken.
I Karanga var det tät dimma och KALLT. En kille tvättade sina kläder och la ut på en sten. Hans kläder hade fryst till is på morgonen:)
Dag 3 avklarad! Idag steg vi nästan 1000 höjdmeter, men jag mådde väldigt bra och kände mig stark! Vid 4600 möh var vi framme för att börja gå ner igen, men där kunde man om man ville (eller snarare om guiden tyckte man var lämpad) få acklimatisera sig lite extra, genom att klättra 200 höjdmeter. Eftersom man klättrade här så steg man snabbt i höjdmeter så när vi kom upp på toppen på 4800 möh var jag rätt slirig! Tyckte jag klarade mig bra själv men guiden tyckte vi skulle hålla handen!:) Vägen ner va det som var jobbigt! Att gå nedåt kändes omotiverande. Här ska man bestiga berg och vi bara fortsätter att gå ner! Vägen ner var blöt stenig och hal. Dessutom regnade det och sikten var dålig... och jag var som sagt slirig... Yrsel, näsblod men ändå en riktigt bra dag som gav oss självförtroende. Baranco camp sägs vara det vackraste campet på Machame Route. Dimman gjorde det svårt att se något annat än sina egna tår, MEN på morgonen sprack det upp och då var vyn nästan överväldigande. Här är det bergigt men med höga palmliknande växter som kallades Senecias. De kan tydligen bli uppemot 300 år gamla. Häftig omgivning. Såg ut som ett ställe typ dinosaurier skulle trivas på. Baranco Camp ligger precis under Baranco wall, 600 meter höga väggen som vi imorgon ska scrambla oss uppför. Det ser vi fram emot!
utsikten rakt ner från Lava Tower 4800 möh - 4600 möh
Första natten var FRUKTANSVÄRD. Iskallt, sov inget, hade ont i magen, hade mardrömmar när jag sov, hallucinationer när jag halvsov. Ska det vara såhär hela vägen upp nu??
Idag har vi vandringen varit betydligt tuffare än igår. 5 timmar i tuff och riktigt brant stenig terräng. Ökat 1000 höjdmeter, tuffaste vandringen jag gjort. Vid 3760 möh kom skarp huvudvärk samt svaghetskänsla i kroppen, MEN det försvann snabbt!
Väl framme i lägret så gick vi på en 2 timmar lång acklimatiseringsrunda 150 höjdmeter upp för att sedan gå ner igen. Då var vi även förbi stugan där ett av Kilimanjaros Rescue Teams håller till, känns bra att ha koll på att det iallafall finns ett sådant;)
Storm här uppe i läger 2 - Shira Camp. Vi har nu kommit upp till det som kallas alpin öken och vi är helt bruna av dam/sand på ställen vi inte ens visste fanns. . Allt är fuktigt och geggigt och dammigt. Blåser även in finkornig sand genom taket av tältet som man får duschar av sand i ansiktet när man ligger här inne..Dammet fastnar så skönt att ansiktet som är inkladdat med solstift 50!
Hur som helst: vi har klarat dag 2! En dag i taget tänker jag hela tiden....Nu hoppas jag bara att denhär natten blir bättre än den förra...Och mamma: jag borstade inte tänderna igår och gör det absolut inte idag heller, skulle jag blöta en tandborste utanför tältet nu så skulle den nämligen fyllas med sand snabbt....
Soluppgång över molntecket
Lös gröt till frukost
Shira camp. Fint men väldigt blåsigt läger
Väldigt fint att sitta och titta ut över molntecket
