Det som jag såklart redan varit medveten om, men som blivit ännu mer verkligt efter att ha sett serien är det här med höjdsjukan. Har nu sett hur dessa vana tränade alpinister mår på 6000 meters höjd och verkligen förstått att man behöver ha stor respekt för höjdsjuka! 6000 möh ska man ha respekt för. Det här känns som det jobbigaste med bestigningen nu, för det är så oförutsägbart. Jag tror jag klarar det fysiskt och mentalt, men blir man för höjdsjuk måste man vända om, även om man bara har en kort bit kvar till toppen, då man annars riskerar inte bara sina kroppsdelar, utan sitt liv.
Höghöjdsbesvär uppstår som en följd av ett allt lägre lufttryck vid stigande höjd.
Den lägre syrgasnivån får kroppen att försöka anpassa sig. Det gör den genom att:
- Man börjar andas snabbare och djupare för att kompensera den låga syremängden i blodet.
- Genom den kraftiga andningen/hyperventileringen blir kroppen alkalisk (pga stora förluster av koldioxid). Kroppen försöker då återställa blodets pH-värde genom att utsöndra bikarbonat i urinen istället för snarare än att minska andningsfrekvensen. Följden blir vätskeunderskott eftersom även vatten utsöndras. Typisk jättedumt!
- Höjd vilopuls för att få ett ökat blodutflöde från hjärtat. Blodvolymen minskar till en början genom vätskeutsöndring i urinen och till vävnader (ödem). Resultatet blir ökad koncentration av röda blodkroppar.
- Oregelbunden andning med kortvariga andningsstillestånd under sömnen (Cheyne-Stokes andning), mer regel än undantag på höjder över 3000 meter. Bakgrunden är koldioxidförlusten till följd av den ökade andningsfrekvensen. En signal skickas till andningscentrum i hjärnan och andningen upphör tillfälligt tills koldioxidmättnaden (och i andra hand syrgasbristen) sätter igång processen igen, ofta med ett ångestfyllt uppvaknande med upplevd andnöd.
Riskerna att drabbas av höjdsjuka bestäms i huvudsak av fyra faktorer:
- bestigningens hastighet
- uppnådd höjd
- hälsotillstånd i form av sjukdomar
- Utmattning -närings- och vätskeintag
- personliga och ärftliga faktorer.
Kondition eller fysisk styrka underlättar bestigningen men har inte avgörande betydelse för acklimatiseringen eller mottagligheten för höjdsjukdomar.
Besvären förekommer i tre huvudformer, inte sällan i kombination:
• Akut höjdsjuka (Acute Mountain Sickness, AMS) omfattar en rad besvär hänförbara till en alltför snabb bestigning. De uppträder i mild form företrädesvis på höjder från 3000 meter och i svårare fall från cirka 4500 meter. Symtomen kan dock uppträda på betydligt lägre höjder, dock sällan under 2500 meter. Besvären är en följd av den försämrade syresättningen och vätskeförlusterna och lindras så gott som undantagslöst genom att man går ner igen. Huvudvärk uppträder ofta som ett tidigt symtom i samband med blodansamling i hjärnan för att kompensera syrebristen. Värken sitter i regel i bakhuvudet och är kraftigast efter uppvaknandet på morgonen. Det är även vanligt med andnings- och sömnrubbningar med kortvariga andningsstillestånd, aptitlöshet, illamående eller kräkningar, trötthet eller svaghet, yrsel, snabb puls, minskad urinproduktion trots adekvata vätskeintag samt svullnader i extremiteter och ansikte. Tilltagande koordineringsbesvär med muskel- och balansproblem och mental påverkan indikerar ett allvarligare tillstånd, som kan utvecklas till hjärnödem. Besvären påminner ofta om alkoholens effekter på balans och koordination.
• Utveckling mot en ytterligare blodöverfyllnad och vävnadssvullnad i hjärnan kan ge en omärklig övergång till hjärnödem (High Altitude Cerebral Edema, HACE) med vätskeansamling mellan skallben och hjärna och symtom som svår huvudvärk och utmattning, illamående, kräkningar, högt blodtryck och snabb puls, koordineringsproblem, stapplande gång, svaghet eller domningar i ena kroppshalvan, nackstelhet, tal och synrubbningar, förvirring, hallucinationer, minnesluckor, dåsighet och medvetslöshet. Dominerande symtom är, förutom akut höjdsjuka, koordineringsproblem och ett förändrat mentalt tillstånd. Neurologiska symtom uppträder vanligen från cirka 4500 meters höjd för dem som drabbas, ibland redan vid 3000 meter, och besvären är livshotande om de får utvecklas.
• Även blodflödet till lungorna ökar för att upprätthålla syresättningen. Följden kan bli lungödem (High Altitude Pulmonary Edema, HAPE) om vävnadsvätska i blodkärl och celler ansamlas i lungblåsorna till följd av ett högt arteriellt blodtryck i lungkretsloppet i kombination med ökade membranläckage. Syreupptagningen blockeras och orsakar cyanos, nedsatt syreförsörjning i hjärnan och slutligen kvävning eller drunkning. Bland symtomen märks en successivt tilltagande andnöd (även i vila), tryck över bröstet, svaghet, trötthet, torrhosta och senare en skummande och ibland blodbemängd hosta, rosslande eller bubblande lungljud, snabb puls och andning, cyanos, blek och kall hud, inte sällan feber samt oro, förvirring och medvetslöshet. Symtomen uppträder vanligen efter två till fyra dygn på aktuell höjd och förvärras ofta under natten. Medvetslöshet kan ge en dödlig utgång inom sex till tolv timmar utan behandling. Lungödem uppträder i regel på höjder från 4000–4500 meter, ibland redan vid 2500 meter.
Hög höjd ökar också riskerna för vissa andra besvär:
• Näthinneblödningar förekommer ofta på höjder över 4500 meter till följd av utvidgade blodkärl och ett ökat blodgenomflöde i ögats näthinna i samband med den reducerade syresättningen. I sällsynta fall kan blödningen bli av den omfattningen att synen påverkas, vilket bör föranleda retirering. Blödningen upphör i allmänhet efter några veckor och ger sällan bestående men.• Allmänt höghöjdsödem ger svullnad och vätskeansamling i bland annat händer, fötter, vrister, huvud och ögonlock och är vanligare bland kvinnor än män. Besvären, som kan uppträda oberoende av akut höjdsjuka, är sammankopplade med en nedsatt njurfunktion och en minskad urinvolym. De går tillbaka efter nedstigning till lägre höjd. Diuretikaintag minskar vätskekoncentrationen men ökar samtidigt vätskeförlusterna.• Riskerna för blodpropp, lungemboli och stroke ökar också på grund av den stigande blodkoncentrationen på hög höjd samt syrgas- och vätskeunderskotten.
De individuella skillnaderna är stora, men från 3500 meter är problem som andnöd och huvudvärk inte ovanliga, från 4000 meter ofta svårare huvudvärk och kräkningar och vid 5000 meter får de flesta problem.
På 6000 meters höjd är alltså syrehalten 40-50% av den vid havet... Barnen som vårdas hos oss på neonatalen har iallafall tillgång till extra syrgas och olika typer av andningsunderstöd... Kanske ska ta med mig en CPAP till toppen?
Dethär låter ju som bröllopsresan från helvettet, men förhoppningsvis drabbas vi bara av lindriga symptom och når toppen tillsammans! Jag hoppas verkligen inte höjdsjuka ska sätta stopp för oss!!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar